Stories email me

Fyra i en bil förutom en gris

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bevara mig från att veta det jag inte inte behöver veta. Bevara mig till och med från att veta att det finns saker att veta som jag inte vet om. Bevara mig från att veta att jag har bestämt mig för att inte veta om dom saker jag har bestämt mig för att inte veta om. Amen

D.Adams “Liftarens guide till galaxen”

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15/6 (lö) I går var det sista akrobatikworkshop tillfälle på Ericsson och nu har jag råd att åka till Frankrike. Anna, Ola och Catis gjorde en fin presentation. Patrick, André och Sara låg inte långt efter. I kväll, vid sex tiden, skulle jag åka till Annas syster på ett party och bidra med en akrobatik föreställning, för att dagen därpå ta kurs mot Europa. Men hur ska det gå om vi har inte repeterat? Johan och Katja dök aldrig upp och skyller på missförstånd. Dessutom har Johans email fått mig på helt andra tankar. Citerar:

Lägesrapport lördag klockan 12:45:

      “Bil i funkis skick. Ev dåliga bakbromsar. Ingen nummerplåtsbelysning. Vass plåtkant på sidodörren. Problem med laddningen av batteriet. Bilen är ej påställd. Saknar registreringsbevis. Saknar försäkring annat än parkeringsförsäkring. Skatten obetald. Har inte kollat tält eftersom bilen ändå har körförbud...” /J

Och allt detta får man veta dagen innan avresan! Under tre veckors tid hade jag försökt att få reda på hur det var med bilen, om han behövde hjälp, om någonting annat borde göras. Vi hade gemensamma möten minst en gång per vecka och diskuterade läget (fast han var aldrig med). Allt var OK, fick man höra, bara små, små saker återstod. Men nu, när vi skulle åka, får man höra det där. Och om vi inte åker nu då missar vi Ingrid i Holland. Hos henne skulle vi kunna träna (hon har reserverat träningssal åt oss), få varm mat, duscha, sova över, etc. Hur blir det nu då? Vad ska jag säga till henne? Allt detta och lite till, som föll över mig under de senaste veckorna, svämmade till sist över min tålamod. Att åka till någons party och roa dess gäster var det sista jag ville. Icke desto mindre var det jag som blev “the bad guy”. Det var jag som inte ville ställa upp för de andra! Medan ansvarig för bilen, för att den skulle bli klar innan vi åker, framstod som en hjälte! Trevligt början. Mycket trevlig... Jag kopplar bort mig från övriga världen och sysselsätter mig med mina bilder.

16/6 (Sö) Mot slutet av söndagen lyckas jag nästan att komma i balans och stämmer in mig rätt fredligt mot alla. Jag har snackat med Patrick (han som jobbar på Ericsson) och vi kom överens om att den här resa spricker då flyger vi genast till Paris själva och roar oss där tillsammans (biljetter kostar bara 600 — 700:-). Men till Frankrike ska jag!

17/6 (må) På måndag åker jag till stan för att ta lite bilder och vädra huvudet. Träffar Sara där. Vid halv sex tiden, mitt i ett trevligt samtal, ringer Ola och säger att allt är fixat (?) och att de är på väg för att hämta mig. Han undrar när jag är hemma? Imponerad och lite ledsen åker jag hem i väntan på mitt öde. Äter middag med grannarna, som önskar mig lycka till. Halv tolv på natten kommer Ola, ensam i en 8-sitsig Chevrolet (var är alla andra?). Vi slänger in mina saker, som har ståt klara i vardagsrummet sen flera dagar tillbaka. Sedan åker vi till Kista, för att hämta Patrick. (han ska med oss, men bara till Paris). En timme går åt att få in hans tunga grejer. Vid ett tiden plockar vi upp Anna (Olas flickvän). Halv två på natten hämtar vi Katja. Så småningom hittar vi Johan i duschen och sedan åker iväg.
   Vi tankar på JET. Hjälper en stackars taxiförare att komma tillbaka upp på vägen (han körde av när han skulle pinka), får 100:- för det och fortsätter på motorvägen söderut. Vi kommer överens om att ingen ska köra mer än en timme i sträck. Byter av varandra halva natten. Men vid fyra tiden sover alla som barn och jag kör dem fram till Helsingborg. Där tar vi färjan mot Helsingör och Puttgarden (Rödby) - kostar bara 645:- tur och retur. Där äter vi frukost på översta däck och roar måsar och andra resenärer med lite akro. Strax efter det slocknar jag...

18/6 (ti) Jag vaknar i Tyskland. Det skakar och gungar. Bilar kör tätt intill varandra på en enda körfil i en milslång kö. Vägen är som efter bombanfall, fast det säges att vägar är bra i Tyskland. Sedan somnar jag om. Till middag vaknar jag på riktigt men allt som allt blir det bara en liten bit jordgubbstårta i Neuenstadt. Där spelar vi några serenader på ett litet torg, jag står på händer på en solstol medan Katja postar några vykort i ett par timmar. Sedan åker vi vidare på väg mot Holland. På kvällen, efter timmars åkande i den stinkande, skakande, bastuliknande Chevrolen, hamnar vi i åskväder (det var därför det inte gick att andas!). Nu regnar det som om någon häller vatten ur hinkar. Jag minskar farten till 60, sedan till 50, 40, 30, 20 och till sist, simmar vi mitt i strömmen som en flodhäst, medan långtradare dundrar förbi som elefanter och stänker vatten åt alla håll.
   Några timmar senare, välbehållna, tar vi oss ut ur hällande regn och blixtrande åska. Det mörknar och börjar bli lättare att andas. Klockan har tagit sig över åtta på kvällen. Vi gör en paus. Passar på och äter, vi har ju inte ätit någonting än. Vi sitter på kanten av vägen och fikar ur konserver, dricker cola och så småningom ringer Ingrid.
— Var är ni? Hon låter värdigt förvånad. — Ni skulle ju har varit här, hos mig, redan i går!
— Ju, ja,.. Men vi haft lite problem... svarar jag.
— Ni kunde väl ringa! Jag har väntat hela dan, bokat lokalen. Var är ni?
— Vi är.., var är vi nånstans, frågar jag de andra... vi är någonstans i Tyskland, kommer om ca... fem timmar.
— Men då åker jag till USA!
— Oj! Nu mindes jag det. Det stämmer. Hon hade nämnt något om det. — När, vilken tid? Frågar jag med sjunkande mod.
— Kvart i tre måste jag ta taxi och vara på väg mot flygplats.
Jag sitter tyst som förstummad. Undrande stirrar alla på mig. — Vi ligger illa till, säger jag genom pressade tänder, vi hinner nog inte.
— Då skiter vi i det, lyser Johan upp. Vi kör direkt mot Paris! Åt helvete med Ingrid!
   Jag tittar på honom med mördande blick. Om han och andra bara... Men jag säger ingenting. Blir tyst och sjunker in i mina tankar... Jag kan ingenting göra. Ingen verkar bryr sig om det. Fast av alla här är det bara Johan och Patrick som kände Ingrid personligen*. Johan har till och med försök stöta på henne. Men nu beter han sig som om han inte vet vem vi talar om. Patrick däremot, ja, med Patrick är det helt annan sak. Föreställ er en människa som gå på bio och ramlar bakom duken. Hur kan man ta sig ut vet han inte. Sin roll känner han inte till; till det som där händer har han inget med att göra. Dessutom, så misstänker han starkt att hela filmen handlar om en gäng sinnessjuka.
En halvtimme senare åker vi vidare. Jag ligger på andra bänk och låtsas sova. Varför ska jag bry mig mera än andra? Men efter ett tag, märker jag något som väcker min uppmärksamhet. Ola kör och Anna, som sitter bredvid, lyser med ficklampan på kartan. De talar lågmält med varandra. Hon nämner några städer, vilkas namn låter bekanta. De diskuterar vägnummer, avfarter han nickar och gasar. Bilen susar mörker igenom. Det ser ut som om de har bestämt sig för att hinna fram. Vad underbara de är! Jag går upp och ansluter mig till dem. Klockan är två på natten och vi är nästan framme. Här är den stora staden Eindhoven och sedan kommer en liten by Veldhoven. Men vi svänger vid fel avfart, hamnar vid fel rondell och snurrar runt en halvtimme i onödan. Vi hittar ingenting. Jag lånar Annas mobil, ringer upp Ingrid och vi blir ännu mera förvirrade. Ingenting stämmer medan tiden går. Klockan är redan över halv tre. Till sist kommer vi rätt, svänger dit vi ska och står framför huset där hon bor tillfälligt hos sin mor.
   Jag kliver ur och går till henne. Vi hälsar på varandra och snart är alla andra framme och väller in (alla utom Patrick). Hennes mor bjuder på te och mycket goda kakor. Alla sätter sig kring ett glassbord och njuter. Jag går upp med Ingrid på andra våningen. Vi har mycket att tala med varandra om, men tiden är knapp.
— Varför har ni kommit så sent? - undrar hon.
Vad kunde jag säga till mitt försvar? Jag suckade bara.
— Ingrid! Om du visste... Det underliga är inte att vi är sena. Konstigt att vi överhuvudtaget kom fram, eller ens åkte i väg...
Vi talar om allt möjlig tills det känns att vi inte längre kan vara där uppe ensamma utan att någon där nere börjar skämta om det. Vi går ner. Där har alla gäster hunnit dricka minst ett par koppar te och siktar på flera. Plötsligt kommer jag att tänka på presenten.
— Ju, föresten, jag har något till dig, ropar jag och springer iväg till bilen. Men det första jag hittar där är sovande Patrick.
— Patrick! Vad gör du här? Varför är du inte med oss och hälsar på Ingrid? Du känner ju henne, eller?
— Se här, Eric. Patrick är en mycket egoistisk och praktisk människa. Om Patrik inte tänker på sig själv så är det ingen som kommer att tänka på Patrick. Förstår du? Om jag inte få tag i en bra sovplats nu och inte hinner somna medan det är tyst och lugnt och ingen skriker och bråkar då kommer jag inte kunna gör det alls. Vad beträffar Ingrid så har jag sett henne förut.
När jag kommer tillbaka känns stämningen lite spänd. Alla väntar på något. Jag lägger ett färgstark paket i blänkande omslag på bordet. Alla sträcker på sina huvud. — Vad är det, undrar Ingrid förväntansfullt.
— Digital kameran som du har glömt i Sverige, svarar jag. Hon tittar upp på mig med förvåning.
— Vi har ju kommit överens. Har du glömt bort det? Nu har jag skaffat en annan och den här är din.
   Ingrid stod där, lite generad och viste inte vad hon skulle säga.
— Är du klar med alla dina saker? Du ska ju åka snart , påminde jag henne.
— Oj, skrek hon och började springa som en ekorre mellan sina väskor medan hennes mor beställde en taxi. Jag sätter mig ner, tar en kopp te i handen, men känner mig sorgsen. Gänget dricker ur sina koppar och verkar har det rätt kul. Snart kommer en taxi och nu är det dags. Vi följer Ingrid till bilen, vinkar henne förväl och sedan åker även vi i väg.
   En halvtimmes snurrande i närmaste omgivningen övertygar oss om bilens halvhjus inte tänker komma tillbaks, som det har gjort tidigare då och då, och därför bäst att vi stannar för natten. Vi väljer mycket omsorgsfullt en parkeringsplats för övernattning. Som det visar sig efteråt var det på ett militärt fabriks- område och vid halv sju tiden på morgonen skräms vi bort därifrån som en flock fåglar av en patrull.

19/6 (on) På förmiddagen händer ingenting. Någon kör bil på väg mot Paris medan andra fortsätter att titta på sina brutna drömmar. Jag är så försjunken i mina tankar att jag ej minns till vilken kategori jag tillhör. Har bara några vaga minnen att vi hittade till Paris och i dess utkanter till en billig affär. Där handlade vi en massa matvaror och åkte vidare. Sedan minns jag med säkerhet att jag satt bakom ratten och Patrick försökte skrämma mig med historier om hur farligt det var att köra i Paris. Trots det kommer vi lugnt fram till den hårt trafikerade ringvägen och svänger till höger. Där somnar Patrick. Vi ta några bilder på honom och svänger av för att tanka. Där väntar oss en ny överraskning.
   Bensinstation ligger i gatuplanet och liknar mest en stridsvärn som bara dvärgbilar kan ta sig igenom. Jag parkerar vår Chevrolet vid sidan och vi tar oss ut för att mäta höjden. Den visar sig stämma på centimetern. Vi suckar och börjar klättra tillbaka. Jag vrider start nyckel och får tystnad som svar. Jag väntar tills alla sätter på sig bilbältena och meddelar lugnt att bilen inte vill starta.
— Vad är det? Vad händer! Var är vi!? vaknar plötsligt Patrick.
— Ingen fara, vi är i Paris och du sitter i bilen som inte vill starta.
— Merde! Skriker Patrick, Var som helst, när som helst men bara inte här och nu!
Ola och Johan gå ut för att hämta ett extra batteri. De öppnar motorhuvuden och kopplar in sladdar. Jag vrider om nyckeln men ingenting händer. Ola och Johan försvinner under bilen. Jag klättrar ut och börjar titta på fransyskor. Tyvärr, några skönheter är de inte, däremot klär de flesta sig bättre, och i finare kläder. Många undviker att använda behå. Det ser fint ut. När jag tröttnar på att titta, gör jag några handstående. Anna hakar på och vi börjar träna. Katja hämtar under tiden en bilmekaniker och försöker förklara. Han lyssnar, nickar och efter en stund börjar han vilt vifta med armarna. Jag kommer att tänka på en anekdot om hur man kan få en fransman slutta tala genom att binda ihop hans händer.
   Men det var fel. Han ville att vi skulle rulla in bilen till verkstaden. Vi puttar den fram till ingången. Genast bildas en bilkö som blockerar halva gatan. Eftersom gatan ledde till en korsning blev det snart stopp även där. Bilar står stilla men deras ägare, det vill säga fransmän, springer runt omkring, viftande med armar och skriker på varandra.
   Vi fortsätter in i en smal tunnel och efter ca 20 m puttande kommer vi fram till en sidodörr. Där försvinner vår franska mekaniker, efter om en stund är han framme igen med en lien blå låda som rullas fram på två hjul. Snabbt och elegant kopplar han kablar och trycker på knappen. Ljudet från ett slagsmål mellan 100 katter överröster allt i lokalen. Bilen börjar skaka som i dödsryckningar. Plötsligt sträcker mekaniker snabbt handen, kopplar om en strömbrytare från 24 till 12 v och bilen startar genast. Alla andas ut.
   Vi betalar 100:- och åker iväg. Denna gång kedjar sig Patrick fast vid ratten och snart är han med i Parisarnas tempo. Han kastar sig från sida till sida, sparkar på pedaler och brottas med ratten. Bilen följer alla hans rörelser ordagrant, vi med. Ola håller Anna i handen och svettas tyst. Jag tycker att det är nog säkrare på tivoli men, å andra sidan, detta är grattis. Anna och Katja försökte tala vett med Patrick. Men han stämde träff med sin flickvän och vill komma i tid. Han börjar med att snurra en halvtimme runt centrum och till sist, efter många mödosamma och tappra försök att köra på någon eller själv hamna under andras hjul lyckas han hitta sin flickvän Nicole. Så fort hon kliver in i bilen blir han rätt lugn och vi lämnar centrala Paris.
   Efter ca en timme har vi hamnat långt borta i någon förort. Efter några desperata försök att köra bilen igenom golfklubbens betongspärrar, hittar vi till sist den rätta ingången och stannar fram för bommen till campingen. Tillsammans med Patrick går jag för att kolla upp priset. Men där inne, på reception, viftar en dam oss med handen, medan hon talar i telefon:
— Koden är 329A, välkomna...
—...Men hur blir det med priset, undrade Patrick...
— Priset är OK. Kör in...
— Mersi, madam, tackar henne Patrick och backar igenom dörrarna. Där ute frågar jag honom om vad hon sa. Patrick skakar på axlarna och översätter samtalet.
— Vänta, vänta, skriker jag döende av skratt. Menar du att du fick aldrig reda på priset? Ska vi först köra in, inkvartera oss, sova över här och först då får vi veta hur mycket det kommer att kosta?    Patrick tuggade lite på sina läppar, vaggade från ena foten till den andra och går sedan tillbaks. Några minuter senare åker vi igenom campings område och letar efter en ledigt plats. Solen har hunnit gå ner men det är behagligt varmt i kvälsluften. Campingen ligger vid en flod och är omgiven av en liten skog. Alla staket består av växter. Gräset är jämnt och fint. Vi kör så lång bort vi bara kan från allt och alla, helt i enlighet med svensk tradition (minns inte vem som satt bakom ratten), och ställer dessutom bilen emellan oss och omvärlden.
   Under natten händer det inte så mycket bortsett från en liten brand, som vi åstadkom när vi försökte laga middag med hjälp av bensin (spriten tog slut) och följande regn som blötte ner min sovsäck medan jag drömde.

20/6 (to) På morgonen väcks vi av Patrick: — Upp med er, pojkar och flickor! Dags att vakna! Jag har hittat en adress till cirkusskola åt er. Låter det intressant?
   Närmare kl. tre på eftermiddagen, efter en riklig måltid, duschande och ytterligare villa, blev vi plötsligen intresserade. Patrick ger oss biljetter till tunnelbana, förklarar hur de funkar och vi ger oss i väg. Han skjutsar oss till närmaste station som heter “Joinville”. När vi kommer fram till Auberville skickar vi ut Katja igenom spärrarna för att fråga spärvakten hur man ska åka vidare för att ta sig till skolan. I väntan på henne kör vi lite akro. En timme senare är hon tillbaks och vi går ut allihop för att ta en buss. Men nu är vi hungriga igen. Vi köper lite bröd, grönsaker och mjölk. Äter vid busshålsplatsen. Missar vår buss. När vi äntligen kliver in slipper vi betala biljetter (busföraren bara skakar på huvud och låter oss komma ombord). Efter en halvtimmers åkande är vi framme i “Porte de la villete”. Vi hittar en rund, underligt lokal, men inte en levande själ i närheten. Så småningom får vi fram att skolan har flyttat för drygt ett år sedan. Och det nya adressen är på andra sidan av stan...
   Besvikna och hungriga går vi därifrån. Stämmer möte med Patrick och i väntan på honom beställer vi en pizz och ställer till med lite cirkus på gatan. Han hämtar oss vid hal åtta med Nicols bil och efter mycket suckande och beklagande över vårt uppträdande åker vi till centrum av Paris, till Eifel tornet! Där mötte vi Catis, som väntat på oss i över en timme och börjat frysa. Vi kramar henne varm (vi har ju inte set henne på hela tre dagar, sedan slutet av workshopen i Stockholm som hon vad med på) och sedan börjar vi träna.
   Jag och Ola spelade lite volleyboll som uppvärmning. Andra höll på med kullerbyttor, så att en halvtimme senare har vi fått en massa franska åskådare och även några elever. Vi lär en gäng motorcykel- värstingar att göra volter, med andra bygger vi pyramider och så tar vi massor med bilder på Eifel tornet med oss som bakgrund. Halv ett på natten är vi dödströtta, hungriga och tycker att det är dags att dra sig hemåt.
   Vid camping ingången hittar vi vår bil och börjar leta efter något att äta. Tyvärr, finns det inte så mycket kvar. Patrick undrar var vi ska sova. Här ser det bra ut säger vi. Han tror inte på det och ger oss några tips var vi definitivt inte skulle sova. Vi lyssnar inte så noga och önskar honom godnatt. Strax efter han hade åkt kommer en nattvakt och säger att vi har 5 minuter på oss innan han ringer till polisen. Ola lyckas övertyga honom att han inte kan orden fem på franska. De går igenom alla räkneord han förstår och kommer överens vid tretton. Mycket bra val tycke vi då och började packa. En liten bön innan vi startar bilen skadar inte. Det lyckas, och när vi ska köra iväg upptäcker vi att Katja är borta.
   Klockan tickar, vi sitter i en körklar bil mitt i natten och väntar med spänning. Vem kommer först Katja eller polisen? Plötsligt ser vi henne gå lugnt igenom campingens utgång och nynna någon melodi för sig själv. Försiktigt försöker vi vissla och vifta med armar för att påkalla hennes uppmärksamhet. När hon är ca 10 m från bilen blev hon medveten om att någonting händer.
— Vad är det? undrade hon utan brådska.
— Fort, hoppa in i bilen, fort! Ryter vi åt henne. Med en rivstart drar vi därifrån så fort vi bara kan.
   Några minuter senare andas vi ut och tar en sväng kring parken för att lokalisera lämpligt sovplats (själva parken är omringad av taggtråd, låst och bevakad). Medan Ola kör och tittar åt vänster så kollar jag den högra sidan. Mörkret skymmer det mesta och gör det svårt att hitta någonting alls. Men när vi är nästan förbi ser jag plötsligt något som verkar lämpligt. Jag ber Ola att sakta ner och parkera bilen mitt emot på en gata. Visserligen var det trångt där med bilar men åtminstone finns det belysning. Han blinkar vänster och svänger in över motsatta filen. När han rättar till bilen och vi börjar söka en ledig plats hör vi plötsligt en smäll bakom oss. Dörrarna smäller och plötsligt är vi omringade av en gäng franska ungdomar. De bankar på våra fönstrar, någon springer runt för att komma åt dörren. Alla skriker och svär, sparkar vilt på bilen i en desperat försök att komma åt oss.
— Kör!!! Skriker plötsligt Johan med sina fulla lungors kapacitet. Ola trycker på gasen, vrider ratten till höger, sedan till vänster och lika plötsligt trycker han på bromsen. Bilen nickar och tvärtstannar. Från framrutan glider någon ner mot marken.
— Sto-o-pp! tjuter Anna. Vi kan ju köra på honom! Alla skriker. Katja ropar något på franska.
— OK, allihop, stäng fönstrar, lås dörrar. Vi pratar bara engelska med dom, höjer jag rösten, mitt i stormens öga.
   Tur att några hörde och gjorde det. En sekund senare flyger flera killar på bildörren och börjat rycka i den. Plötsligt hoppar mannen som ramlat upp på framruta igen och slår allt vad han orkar i den med knytnäven. Instinktivt ryggar vi bakåt, men bilens fönster höll. Fransmänen svor och samlades för att diskutera anfallstaktik (som tur var upptäckte ingen av dem att bagagedörren inte var låst). Vi börjar diskutera om vad som egentligen hände. Ingen förstår någonting. Allting går lite för fort.
   Det ser ut som två bilar har krockat med varandra på grund av vår U-sväng. Exakt hur det gick till är svårt att förstå. Det fanns ju inga bilar i närheten när vi började svänga. Men nu står de där borta, en mörk BMW och en vit bil av fransk märke. Det finns en buckla på det ena och en spricka på det andra. Jag tittar mig omkring. En man kommer fram och föreslår att vi kommer ut och pratar i lugn och ro över det som hände och vad som bör göras.
— Ursäkta oss, säger Anna, men vi vill inte komma ut, vi känner oss inte säkra.
— Det är ingen fara, försäkrar han.
— Men titta själv du, titta bara...
   Unga grabbar strövar runt vår bil som flock hungriga vargar och sparkar på allt som finns i närheten, även på andra bilar. Till min förvåning upptäcker jag en ung tjej bland dem.
— Men om du inte misstycker så vi kan tala via fönster, och hon vevar ner ruta en aning. Manen fortsätter att “tala vett” med oss. Han förklarar att vi kan inte bara dra i väg efter det här. Det handlar ju om att göra rätt för sig. Och rätt var att ersätta både de ekonomiska skador och det psykiska lidande man orsakat. Annars måste vi ringa till polisen, tillägger han
— Vi har ju inte så mycket pengar på oss, började någon förklara...
— Stopp, avbröt Johan, inga förhandlingar om pengar. Det är precis vad de ute efter. Vi kan faktisk ringa polisen själv, säger han. — Katja, ge mig min mobil, vi ringer dom med detsamma.
Nu blev fransmannen tveksam.
— Vänta lite, sa han, varför inte försöka se först vad vi kan göra. Polisen hinner vi alltid dra in, men...
   Men det dröjde nästan en halvtimme innan polisen kom och bara en talade lite engelska. Vi öppnade dörren och gick ut. Natten var varm. Ibland susade någon bil förbi, annars var det tyst. Ett litet samhälle till höger om parken verkade sova. Polisen inledde förhör. Ola, Anna och Johan samlades kring en som var yngre och liknade en riktig skådis. Fransmännen, med Katja i täten, omringade den andra, en äldre snut som såg rätt sliten ut. Ola svarade, lugnt och metodiskt, på alla frågor. Fransmän talade i mun på varandra och skrek av upphetsning. På frågan om de hade druckit fick han svar att det har de gjort men inte mera än vanligt, du vet väl själv hur det är, tillade någon av dem. Polismanen nickade fullt förstående.
   Om en stund började situationen klarna. De körde för fort och alldeles för nära varandra, men i stället för att sakta ner och ta lite till höger för att sedan köra förbi, medan vi svängde, fortsatte föraren rakt fram, hann inte, slog i sista sekunden på bromsarna och den andra smällde rakt in.
— Ett ögonblick, mina damer och herrar, sade polismanen och vände sig till de franska ungdomarna, om jag förstått saken rätt så har ni, era två bilar, kolliderat med varandra? Stämmer det?
— Ja.
— Ni har inte krockat med den här blåa bilen, som svenskarna körde i, eller hur?
— Nej.
— Men vad är det då ni vill dem? Vad har de med det hela att göra?
— Men konstapel, det här en principiell fråga! De har ju utfört en U-sväng där man inte få göra det!
— Se-så, vist har de gjort det, men var lite generösa nu med våra utländska gäster. Det är säkert första gång och de kommer inte att göra om det. Eller hur, tittade han på oss?
   Fransmännen tittade på varandra små leende och skakade i ovisshet på axlarna. Men föraren från första bilen exploderade (han hade en ny BMW men ingen försäkring).
— Åt skogen med vänligheten! Dessa jävla utlänningar kommer hit, ställer till det för oss och vi ska vara trevliga! Aldrig i livet! Låt dem betala! Skrek han (tjejen, som körde i den andra bilen, var nybörjare och riskerade att bli av med körkortet om det skulle visat sig att hon gjorde något fel).
— Okej. Suckade polismanen och bad oss att ta fram försäkringspapper. Medan Katja letade i bilen försökte han lätta på stämningen med några skämt. Fransmännen skrattade gott och gärna. Däremot, när han fått papper i handen blev det vår tur att små le.
— Jaha, suckade han igen, här har vi det, han tittade undrande på sin kollega, som sneglade in och förstod svårigheten. Allt var ju på svenska.
— Ett ögonblick, musje, hur fort körde ni egentligen? Han vände sig igen till fransmännen. Hur kommer det sig att ni körde på varandra?
   Diskussionen trappades upp igen. Fransmän skrek, viftade med armar för övertygelsens skull. Vi stod där som fånar och trampade från den ena foten till den andra. Efter en stund lyckades polismanen att lugna ner stämningen och fattade sitt beslut.
— Ni får göra upp det med varandra. Sa han till slut. Vi överlämnade våra namn och adresser (det var vad de begärde) och fick åka vidare. När nu allt var klart blev de genast gladare. Alla insåg det komiska i situationen och började le. Vi satte oss i bilen, tog på bilbältena och jag vred om startnyckeln... Medan alla andra skojade om fransmännens beteende och väntade på att vi skulle åka iväg väntade jag tills frågande blickar vändes mot mig.
— Jag har en god och en dålig nyhet, sa jag uppmuntrande, vill ni höra den dåliga först?
— Vad är det? utbrast alla som en.
— Det gamla vanliga, sa jag - bilen startar inte.
— Oh, nej, inte nu! Bara det som fattas!
Jag fick bekräfta mina ord med några nya försök. Sedan satt vi en stund i total tystnad och funderade på hur vi ska ta oss ur det här.
— Vi kan vänta tills alla har åkt, föreslog jag, och sedan försöker vi laga bilen.
   Det lät ganska klokt för tillfället, men fransmän hade rätt roligt och inte bortom. De skrattade gott medan de diskuterade vårt beteende. Minuterna gick och vi insåg att vi kan inte bara sitta och vänta.
— Vad sägs om att vi helt fräckt tar fram det extra bilbatteriet och försöker starta från det? undrade Johan.
— Låter som en bra ide, stämde Ola in.
   De klättrade ut, gick runt bilen och plockade fram det som behövdes. Man borde se fransmännens ansiktutryck när batteri bars fram och kopplades till motorn. Först trodde de inte sina ögon. Sedan undrade de om det var något skämt. Men till sist förstod de att det hände på fult allvar och började gapskratta.
   Polismanen tittade in bland vårt bagage och konstaterade att dessa underliga svenskar var bättre utrustade än alla fransmän tillsammans. Det var som att hälla olja på en öppen eld. Skrattlågor brusade upp mot natthimlen och belyste oss i en dyster dager, medan vi, med full koncentration och seriösa miner, fortsatte våra fruktlösa försök att starta bilen. Tills jag upptäckte att växelspaken stod i fel läge. Så fort jag ställde den i neutral läge startade bilen som den ska, och allas skratt tystnade bort.
   Vi körde sakta förbi och tog riktning mot motorvägen. Vi var nära att svänga i fel fil som gick i motsatt riktning men hann att rätta till felet och åkte sedan iväg mot Lyon. Vi kom överens om att köra ett par - tre mil bort och försöka övernatta på någon ödslig plats (en sådan som Patrick inte rekommenderat).

21/6 (fre) Vi övernattar på en bensinstation vid IKEA (2 mil söder om Paris, kl.3 på natten); på morgonen byter Johan olja och vatten. På väg tillbaks till Paris överhettas bilmotorn. Vi är tvungna att stanna på motorvägen. Råkar ut för trafikkontroll. Kan inte åka därifrån - bilen startar inte. De ringer efter bärningsbil och vi bogseras till närmaste polisstation. Våra ID kontrolleras. Vi utfrågas om vapen och knark. Mekaniker vill laga vår bil, men vi vill inte betala. När motorn svalnat startar bilen som vanligt. En mekaniker ger oss bra tips efter att ha fått sina 300:- svart. Det visar sig att motorn blev överhettat p.g.a. för lite vatten i kylaren (man måste fylla på vatten med motorn på). Johan och Ola gör om det (fyller på vatten igen).
   Vid ca 17 tiden åker vi mot Paris (polisen stoppar all trafik för att vi ska kunna komma ut på vägen och viftar oss förväl). Johan vägrar att åka via motorvägen, rädd för att få motorstopp igen. Vi kör på små vägar (jag sitter bakom ratten). Vi irrar omkring några timmar, hamnar på Orly flygplatsen, till sist tar vi motorvägen och vänder tillbaks.
   Efter ytterligare några timmars körande efter tunnelbane kartan hittar vi till campingen. Katja kollapsar av utmatning (vi har inte ätit och knappt sovit på över ett dygn). Patrick erbjuder oss att gå på en restaurang och föreslår att vi stannar på campingen i fortsättningen. Han lovar betala vårt uppehälle alla dagar framöver. Vi hamnar på en kinesisk restaurang. Patrick är för högljud när han får höra vår story, och vi varnas för att bli utkastade (de andra gästerna klagar). Tillbaks på campingen före halv tolv, mätta, sömniga, dödströtta men belåtna.

22/6 (lö) Vi sover fram till 11.30 då Patrick med Nicole kommer med frukost (baguette och yoghurt + choklad pudding). — Upp med er och vakna! Frukosten är serverad! Mot ett sådant argument kan inte ens drömmen invända. Raskt går vi upp och gör slut på all mat han hade med sig. Medan vi äter direkt under solen lägger sig Patrick och Nicole i skuggan av bilen och somnar (de hade nog också en hård natt). Jag försöker böja ett träd med en popkornpåse för att få skugg, men den går sönder. Senare spelar vi volleyboll, badminton, tränar akrobatik (presentation). Efter sex, tar Patrick och Nikole oss med var sin bil till Paris. Vi vandrar, tar bilder och tittar på gatuföreställningar. Äter cryperi. Kommer hem till campingen vid ca halv två på natten. På morgonen planerar vi åka vidare, söderut.

23/6 (Sö) Vaknar sent, fast vi måste vara ute före tolv för att inte behöva betala för nästa dygn. Patrick bjuder oss på sin favoriträtt - choklad pudding med grädde. Vi frossar och slöjar men så småningom börjar vi packa. Vid 15 tiden ger vi oss äntligen i väg mot Avignon (Patrick förhandlade fram mer tid åt oss, och vi slipper betala extra). Vi åker förbi Nicoles mamma för att hämta Katjas elektriska tandborste. Sedan bestämmer vi att inte åka på motorvägar (kostar ca 600 - 700:-), fast det skulle gå fortare. Nu tar det oss 6-8 timmar extra.
   Vi kör nonstop till 23.30 och stannar sedan för dagen (natten) på en stor parkeringsplats med några långtradare. Ola & Anna sätter upp sitt tält i skuggan av några tallar och fixar sedan varm kvälsmat åt alla. Det börjar regna. Johan & Katja försöker osams och svärande sätta upp deras tält under regn, men vattenmängden tilltar. Jag lyser åt dem med ficklampa och skyddar Katja med paraply. Johan är förbannad. Sedan är det läggdags och jag går för att borsta tänderna (Ola visar mig dörren till herrarnas medan han själv försvinner in på damtoaleten).
   När det råder oväder brukar jag sova i tält (jag föredrar Olas och Annas - där slipper jag höra och se otrevliga saker), annars ligger jag under bar himlen. Men trots att högspänningsledningar brummar, bilar susar förbi och låter som de är nära att krascha, tåget dundrar någonstans i närheten, flygplan flyger lågt, och det regnar och åskar som i stormens öga, så hörs bråket i tältet bredvid.
   Trots det är vi på gott humör, spelar och sjunger halva natten. Sedan har Ola svårt att somna. Han räknar i huvudet avståndet till nästa blixnedslag och funderar på meningen med livet. Regnet är nära att välta vår tält; Katjas och Johans tält blir helt översvämmat.

24/6 (må) På morgonen kokar vi gröt, äter och åker sedan vidare vid 13 tiden. Vi kör nonstop fram till midnatt och stannar på något cirkusliknande ställe (ca 3 mil från Avignon), vid en mur med cirkus affischer. Ola och Anna slå upp tältet vid parkeringen, jag täcker det med bilen mot vinden. Katja & Johan går längre bort och söker skydd bland träd och bebyggelse. Någon idiot svänger in på parkeringen och kör rally halva natten. Ola är orolig. Jag sover gott. Johans och Katjas tält blåses omkull av vinden.
   På morgonen, fortsätter vi mot Avignon utan frukost. Vi snurrar runt lite grann men vid 13-14 tiden hittar vi en stor gratis parkering med cirkus Marocko i dess utkant. Ola och Anna fixar något varmt av matrester (igår hade vi inte hunnit att handla). Sedan checkar vi in på den billigaste campingen “Le de rones” i närheten. Fast det är tomt i reception bestämmer vi för att slå oss nerUnder väntetiden går vi till polen, badar, solar, leker akro, hoppar volter. Sedan äter vi pasta och åker in till stan. Parkeringen så här dags (efter 18) är gratis. Vi går runt, tittar på attraktioner, en karusell och en sminkad tjej som ska uppträdda, o.s.v. Åker hem vid 23 tiden. Av någon anledning missar jag kvällsfika. Vid 12 är det läggdags.

25/6 (ti) Sen frukost: lite flingor med mjölk (vi har i stort sett ingen mat kvar). Ola äter upp rester av en smält ostskiva. Sedan solar alla och badar.
   Medan andra fikar på matrester, förväntar jag mig att vi fixar mat åt oss alla och lyckas därmed bli utan igen. I väntan på kvällens måltid fixar jag locket till en 25 liters dunk för att lösa vårat ständiga problem med färskt vatten. När jag är klar och släppar tillbaks den med ca 20 liter vatten upptäcker jag att alla andra redan har ätit. Jag lämnas utan mat igen (känns som att man kan svälta ihjäl utan att någon ens märker det).
   Jag tappar lusten att göra någonting överhuvutaget med det här gänget. Alla bryr sig bara om sina egna behov. Jag tar en lång promenad och säger att de inte ska vänta på mig. Vandrar långt bort längs floden, hittar ett elkraftverk. Upptäcker massor av nya växter och djur. När det mörknar använder jag självlysande skalbaggar för att belysa vägen. Jag kommer, trots hungern, i bättre balans. Återvänder sent. Möter Ola och Anna på vägen. De tar också en promenad (eller letar de efter mig?). Johan och Katja syns inte till.

26/6 (on) På morgonen alla är exemplariska. Frågar hela tiden varandra om man behöver nåt. Serverar maten som på en restaurang. Stämningen är obehaglig och spänd. Jag har ingen lust varken äta eller prata med någon (någonstans gick det för långt), fast hungern gör sitt. Efter frukosten försöker Anna att tala med mig. Undrar om vad som hände igår. Var jag besviken på dem? I så fall har jag mig själv att skylla eftersom när man är hungrig så är det bara plocka och äta vad som går att äta. Visst, visst, nickar jag, och skyller på att jag var hungrig och utmattad. Jag vill inte ens diskutera saken. Svenskar vet inget om gemenskap och har inte nån socialkultur att tala om. Annars skulle de inte kunna göra så (tror de verkligen att man i en grupp kan dra åt var sitt håll och ändå komma nån vart?). Detta är så främmande för mig att jag inte ens kan se brädden av den klyfta som skiljer oss åt (jag erbjöds ju inte fika när de andra gjorde det utan uppmanades efteråt att vänta på en riktig måltid men även då väntade ingen på mig).
– Du kan inte förvänta dig att bli serverad, får jag höra, du bidrar ju inte till matlagningen själv. Jag instämmer och diskar klart allas porslin och bestick, sedan går jag därifrån. Jag bestämmer mig för att i fortsättningen träna på egen hand. De andra åker till stan för att spana in en plats till uppvisningen.
   På kvällen kommer de tillbaks för att hämta mig. Vi vandrar i stan, hittar en röd matta. Stämningen är lite bättre. Johan beter sig som en människa. Jag börjar undra om de andra har pratat med honom ordentligt och förklarat en del? Men det visar sig att han fyller år i dag. Alla passar upp för honom (sånt gillar han) och Katja förbereder en överraskning. Jag vill inte vara med. Vi kommer överens att de hämtar mig utanför muren när de är klara. Jag tar min tränings redskap - handstående ställningen och börjar träna. Alla andra går på restaurang. Jag missar kvälsmaten igen.
   Intensiv träning i 1,5 timme, orsakar ett smärre trafikkaos, hamnar i några turisters kameror och tjänar ihop lite pengar (ca 50-60:-). Nu kan jag äntligen köpa mig någonting (jag har ju inte hunnit växla till mig Franska pengar innan vi åkte och har inte kunnat göra det än). Vid halv tolv tiden plockas jag upp av de andra och vi åker hem. Ola är smått imponerat av mina bedrifter under akro träningen, medan deras uppvisning blev det inte mycket av. Johan sköter sig fortfarande fint.
   Efter läggdags, spelar jag lite gitarr och pratar med Ola om föreställningen. Han undrar varför jag håller mig undan från deras träningar. För det första, förklarar jag, är det jämt dåligt stämning. För det andra för lite samarbetsvilja. Som Patrick sa, de skulle behöva en “oberman... schturmanfurrer...” för att få någonting gjort. Men jag vill inte ha denna roll. Dessutom, skulle jag trycka lite till så spricker det hela. “Gruppen” tål inga påfrestningar. För att åstadkomma en föreställning måste alla anstränga sig mycket och dra åt samma håll; inte bara sola och bada (detta gäller även mig). Ola försöker övertyga mig om att alla är redo. Trots att vi hela tiden översköljes av motsatta fakta så somnar jag med goda förhoppningar och lovar Ola att göra ett försök i morgon.

27/6 (to) På morgonen väcks jag av Katja som skrikande flyger förbi och svär med alla djävlar i himlen. Anna förklarar senare att Johan kände sig lite utanför, han förstår inte varför och skyller som vanligt på Katja. I vanliga fall brukar hon svälja det mesta av hans skit, visserligen gråtande och nedstämd, men nu orkade hon inte med och exploderade. Jag försökte att inte låta mig påverkas av det. Kollade med Ola. Han försäkrade att alla var laddade för en riktigt träning.
   Efter en lätt frukost, medan folk skulle smälta maten och göra andra sysslor, hade jag tänkt att lägga mig någonstans och tota ihop ett program till föreställningen. Men efter diskningen möter jag sura miner och en krigsförklaring. Ingen verkar förstå varför jag skulle behöva en hel timme för att göra något som redan är gjort (senaste träningen gick för det mesta ut på att diskutera vad som ska göras under föreställningen). Detta kastas som en anklagelse rakt i ansikte på mig. Jag försöker behärska mig och förklarar att även om de anser att allting är solklart för dom så är det inte för mig. Och om jag ska träna dem så måste även jag ha det klart i mitt huvud, annars vet jag inte hur de ska tränas. Men det har de inget förståelse för och till sist exploderar jag också. Jag hämtar mina saker och går till polen. En timme senare dyker Anna upp och vill diskutera. Jag meddelar via henne mitt beslut: att hädanefter kommer jag inte bara att träna på egen hand men även avstå från att blanda mig i föreställningen. Men om de mot all förmodan ska fortsätta med det och vill ha mig med, och om jag har något självständigt att erbjuda (jag hade tänkt att träna på ett handtstående- nummer), så får de tala om detta för mig, visa mig plats och tid i deras program så ska jag göra mitt bästa. Anna försökte övertala mig att inte göra så mot dem. Men jag sa att jag åkte på semester inte för att komma tillbaks som en nervvrak, utan för att ha kul och trevligt. Och om det inte funkar att göra något tillsammans utan att bli ovänner då ska vi låta bli. Jag har inte som mål att fixa en föreställning till varje pris. Mitt liv hänger inte på det. Går det inte så går det inte. Vi får hitta på något annat som funkar att göra tillsammans.
   Alla åkte sedan till stan, medan jag intensivtränade i två timmar på campingen med mitt handståendenummer. Därefter gick jag till närmaste restaurang (nu hade jag lite pengar att roa mig med och kunde äta oberoende av de andra). Jag hittade en flott restaurang vid sidan av floden, där jag blev förolämpad med sådan charm att jag var nära att skratta ihjäl mig, fick till sist mat, åt, drack och gick hem. På vägen tillbaks plockades jag upp av Ola och Anna som kom ändå från stan för att hämta mig. Nu skulle vi åka och titta på en föreställning gjod av cirkuselever från Vais la Rumaine. Jag frågade hur det går med deras egen föreställning? Så där, erkände de. Vi hämtade Johan och Katja och lämnade stan.
   Vägen gick igenom vackra bergstrakter men det gick varken att köra fort eller ta bilder. Vi hade lite svårt att hitta fram och blev 15 minuter försenade. Till sist köpte vi biljetter, klättrade upp längs höga trappor i en stenbyggd amfiteater i antik stil och sögs in i ett märkligt skådespeleri. I de sista solstrålarna sprang massor med barn kors och tvärs över scenen, till synes helt kaotiskt. De snubblade och skrattade, puttade varandra och pratade högt. En mycket påkostad ljusutrustning följde dem noga under en kakafoni av en riktig orkester; dirigent viftade med sina armar under tiden han talade med någon bekant. Musikerna brydde sig inte om honom, de spelade lagom falskt ändå. Runt omkring oss satt barnens pappor och mammor, syskon och andra möjliga släktingar, inklusive granar och deras bekanta. Alla var överentusiastiska och applåderade så fort någon gjort bort sig. Och det hade barnen tränats för, verkar det som.
   Vi suckar och skrattar halva föreställningen igenom. Till och med vår egen grupp framstår som rena proffs. Efter pausen blev det lite bättre. Hur som helst, Ola tycker att det viktigaste av allt är att barnen mår bra. Det syns att de trivs. Jag håller mig till en mer elitistisk inställning. Visst skulle de behöva lite proffsigare undervisning, tilläger han, men här har du din chans. Kräv en fet lön och flytta hit. Du vill ju flytta till Frankrike? Jag suckar och vi lämnar cirkusen med blandade känslor.
   Bilen startar inte i vanlig ordning, i de mest kritiska ögonblicken. Jag går med Katja tillbaks för att se om vi inte kan fixa nattplats. Bland personal och artister, de få som finns kvar, och med tanke på att de flesta är barn och klockan är redan halv ett på natten, råder fantastiskt stämning. Men ingen tar någon notis om oss. Alla är upptagna med sitt. Vi återvänder tomhänta. Ola och Johan mekar omväxlande under bilen. Vid 3 tiden på morgonen kommer motor i gång och vi åker hem. Alla halvsover men bergstrakterna med branta kanter finns kvar. Jag kör mycket långsamt och försiktigt. Parkerar bilen utanför campingen och dödströtta somnar vi alla omedelbart.

29/6 (lö) På morgonen upptäcks det att Johan drack upp all mjölk under natten. Det blir ingen frukost. Vi packar saker, betalar 750:-, tar ett sista bad och åker vid 15 tiden mot Nice. Johan börjar köra, men efter ett vredesutbrott byter jag av honom, och vi fortsätter framåt mot natten. Vid elvatiden hamnar vi på 600 m höjd och hittar en fantastisk parkeringsplats. Som vanligt, har vi inte så mycket kvar att äta. Vi fikar på rester. Sedan spelar vi gitarr och sjunger. Stämningen är rätt bra. Olas mamma ringer. Natten är klar, man kan se alla stjärnor. Vi somnar under ett stort kork träd.

30/6 (sö) På morgonen uppenbarar det sig att Johan drack upp så mycket vatten att vi knappt kan laga frukost. Katja försöker prata vett med honom, men han bara skrattar. De grälar. Stämningen är låg. Hungriga och dystra åker vi vidare. Jag kör. Kring lunchtid ringer Patrick och vill prata med mig. Men jag kör igenom smala, slingiga vägar med branta kanter på hög höjd. Han blir tvungen att nöja sig med att tala med Anna. Han säger att han kan få ett jobb i dessa trakter (nära Nice) och undrar om hon kan tänka sig bo här? Anna rodnar, vi skrattar gott. Hon försöker förklara att det är inte så han menar.
   Vi kommer till en liten stad som börjar på F.. Stannar på en stor parkering vid en suppermarket, men allting är stängt, det är ju söndag. Vi kan inte handla och har ingen mat. Vi bestämmer oss för att åtminstone fylla på vatten. Katja och Anna smyger in på toa till en flott restaurang. Vi andra väntar. Sedan försöker vi åka men bilen startar inte. Solen steker, det finns inte ett moln på himmlen. Ola och Johan bestämmer sig för att fixa start motor en gång för alla och klättrar under bilen. Där är det het som i en ugn.
   Katja och Anna raggar upp en tant och vi åker till henne för att få tag i en skruv som är trasig i startmotorn. Hon bjuder oss hem och hennes son letar reda på skruven. Där är svalt och skönt. Vi tittar lite på TV. Fyra timmar senare är motorn i gång, Ola och Johan får var sin glass som belöning och vi fortsätter till Nice via Cannes. Där slår vi oss ner på närmaste strand och vilar ut i de sista solstrålarna. Det är svalt och skönt. Men problemet med hunger återstår. Vi bestämmer oss för att gå på en billig restaurang. Fast kommer inte överens vilken och splittar. Jag, Ola och Anna hamnar på en italiensk restaurang medan Katja och Johan väljer ett Macdonalds liknande ställe.
   Vi beställer god mat och i väntan på den dricker vi vin och njuter av stämningen tills J.& K. dyker upp. Sedan åker vi vidare och letar reda på en campingplats. Vid tolvtiden hittar vi en tre stjärning sådan och checkar in. Jag går genast på disko. En halvtimme senare sover vi alla som döda.

1/7 (må) Vi stiger upp sent, som vanligt, och har inget att äta (som vanligt). Jag går till receptionen, där det finns en liten affär och köper baguette med en flaska rose vin. Efter frukost känner jag mig helt utslagen. Orkar inte lyfta på armen. De släpar mig in i bilen och vi åker till en supermarket för att handla. Sedan drar vi till stranden. Det börjar regna. Trots det slår vi oss ner på några stenar och lagar en rejäl middag - spagetti med fiskpinnar. Till desert - glass och vin. Vi orkar knappt äta upp allting. Till och med Ola erkänner att han, för andra gången, känner sig mätt. Vi återvänder långt efter elva på natten men lyckas få in bilen på campingen ändå.

2/7 (ti) Vi går upp ganska tidigt (Ola och Anna hjälper mig vakna genom att slänga mig med kläderna på in i basäng), vi tar med oss mat och åker till Cannes för att hitta en sandstrand. Vi parkerar bilen framför ett flott hotell, tar med oss allt vi behöver och rör oss mot stranden. Den är smal, lång och packad med folk som motorväg med stenar. Vi solar, badar leker akro och spelar gitarr. Till frukost äter vi yoghurt med bröd och dricker mjölk. Sedan går Katja och Johan på stan för att handla. Vi flyttar alla saker upp på gräsmattan, i skuggan. Vi spelar lite volleyboll, lirar gitarr och leker akro. Kommer i gång på riktigt och börjar köra avancerade övningar. Folk samlas och tittar. Stämningen är på topp tills K.& J. kommer tillbaks. Men alla är laddade och försöker övertala mig att satsa på en föreställning (sist, när vi var ute på nätet, fick vi veta att vi beviljades 3.000:- för vårt projekt, men det innebär att vi måste redovisa något; för den skull behöver vi bilder - en bra argument), jag ställer upp.
   Ola försöker skriva ihop ett program, jag kommer på en bra rytm på gitarr som skulle passa för en show. Folk stannar gärna och tittar. Vi tränar till nio. Sedan sminkar vi oss, byter kläder och går för att leta reda på en lämpligt plats för uppvisningen (jag testar mitt handståendenummer men det går inte så bra, vi struntar i det). Vid tio börjar vår föreställning. Vi har inget vettigt program (jag får göra tre tunga handstående in på varandra), ingen tilltalande presentation, ingen levande musik fick plats i programmet, men alla springer frenetiskt och försöker hinna med sitt. För att inte glömma vad som ska göras skriver Katja ner det på underarmen. Ola riggar upp sin fotokamera på ett stativ för att kunna ta bilder mitt under showen med en fjärkontroll. Johan, med sin blick nära marken hetsar upp alla. Jag vill vara långt borta. Folk som går förbi, vänder, tittar en stund i förvåning och fortsätter vidare. Några stannar, skakar på huvudet och önskar oss lycka till “better luck next time “ säger de och försvinner innan vi börjar tigga om pengar. Allting går så dåligt som det bara kan, jag skäms men håller masken. Det är en bra erfarenhet för de andra, fast jag ska inte göra om det igen. Efteråt undrar Katja vad jag tyckte om föreställning. Det vill du nog inte veta, tänker jag, men säger: “vill du verkligen veta?” “Ja, jag tycker också att vi har gjort det bra! Särskilt det där,.. och det där...”, och så vidare, pratar hon livligt. Andra verkar uppåt också. Jag väljer att tiga. Men i morgon, i morgon ska vi göra det mycket bättre, tilläger hon skrattande.
   Vi åker hem vid ett tiden på natten. Kommer inte in med bilen på campingområdet (för sent). Börjar packa upp allt vi ska ha med oss. Johan tar bara sin lilla ryggsäck och drar. Andra fördelar bördorna och börjar bära allting till campingen. Katja undrar vart Johan tog vägen. Gick, svarar jag, är du förvånad? Hon rycker på axlarna. — Han behöver sova. Bättre att han får lägga sig i tid och sover ut, annars blir han svår att ha och göra med, förklarar hon. Jag sneglar på henne och undrar om hon låtsas eller ser hon inte på riktigt? För att inte klampa henne på tårna börjar jag långt ifrån. Jag undrar om hon någonsin hade undrat varför det inte fungerar mellan dem under träningar?
— Varför tappar han dig så ofta och lätt trots att han verkar så stark?
— Jo, han vill inte överanstränga sig, säger hon, om det vore på uppvisning då skulle han hålla annars släpper han bara.
— Även om det leder till skador för din del, undrar jag?
— Så farligt är det inte, dessutom måste jag lära mig att landa bättre.
Jag suckar. Hur kan en så intelligent människa vara så blind? Men jag släpper ämnet. Någonstans har det gått mycket snett. Det behövs nog professionell hjälp för att rätta till det. Jag ska inte leka gud fader...

3/7 (ons) Vi går upp rätt sent, vid elva tiden (Ola har redan kört in bilen på campingen före nio). Sedan samlar vi våra saker och åker till Antibes. Sandstranden är bred, vågrätt och det är gott om lediga platser. Men det blåser rejält. Mycket vågor. När vi hittar en lämpligt plats snor Johan min filt framför näsan på mig och bäddar den för sig själv. Katja ansluter sig till honom men kommer på vad som händer och säger att det är ingen fara, det finns plats även för mig. Jag går till bilen och hämtar min stora handduk, lägger mig en bit ifrån och försöker att tänka på annat. Ola och Anna “har bara varandra” och verkar nöjda med det. Vi äter frukost på var sitt håll, badar då och då och solar. Stämningen är därefter. Jag vandrar lång bort, tar bilder och för tillfälle lyckas jag glömma hur “trevligt” vi har det. Vid sex tiden går jag, Ola och Anna till internet kafé och kollar email. Ola återvänder tillbaks för att de andra ska inte oroa sig varför vi är borta så länge. Anna och jag fortsätter till turistbyrån, men den är stängd. Sakta, nästan motvilligt, återvänder vi till stranden. Stämningen där är botten. Katja vill göra en föreställning till, Johan vill ha mat och det nu. Ola försöker medla freden. Jag och Anna vill bort från fanskapet. Vi bestämmer att splitta på oss, men först måste vi hitta en park där Johan och Katja kan laga varm mat medan Ola, Anna och jag ska gå på en restaurang (Johan vill inte betala för färdigtlagad mat). Men Ola ändrar sig plötsligt och vill stanna med Johan och Katja (annars bryter tredje världskriget ut, säger han). Jag förstår ingenting. Anna förklarar. Men jag är ingen Jesus och tycker synd om Ola som så lätt offrar sig för andra. Vi parkerar bilen vid en liten park och jag börjar gå tillsammans med Anna medan resten plockar fram spritköket. Plötsligt grälar Johan och Katja igen, det bryter ut ett litet slagsmål och snart sitter vi alla tillsammans på en kinesisk restaurang. Stämningen är som vanligt i botten. Men den fina servicen, inredningen och god mat gör sitt. Jag är hänförd av platsen. Vi smuttar sakta på vin och stämningen förbättras. Vid halv tolv tiden, mätta och belåtna åker vi hem. Parkerar bilen utanför, går och lägger oss.

4/7 (to) Jag vaknar vid tio tiden. Ola och Anna är redan borta. Anna vill inte längre stanna kvar, hon tänker åka till Spanien för resten av sin semester. De tog bilen till en turistbyrå för att kolla bussar, tåg eller annat åt henne. Ola vill också att hon åker, det blir bättre för henne, men själv väljer han stanna. Hur ska det gå för oss undrar jag. Vi klarar det, säger han, jag stannar ju. Nu vaknar Johan och Katja och försvinner på toa. Jag har redan duschat och börjar duka för frukost. När de är tillbaks går jag och diskar. Plötsligt hör jag Johans sura stämman. Han skäller ut Anna och Katja för att bilen är uppackad (Ola hade gått för att betala för camping).
— I går kväll, skriker han, när vi kom så var allting i ordning och nu när vi måste åka och klockan är över tolv så ligger allting på marken! De stackars tjejerna börjar packa medan han själv ligger på min filt med armarna under huvudet, stirrar mot himlen och klagar. Anna gjorde ett försök att resonera men är så upprörd att det syns (hittills har hon lyckats att hålla masken). Till sist finner hon sig inte och går därifrån till Ola. Katja fortsätter att packa frenetiskt, tyst som en slav. För att inte göra någonting dumt som jag får ångra senare går jag därifrån också. Vid polen hittar jag Ola och Anna. Vi skramlar ihop våra pengar och betalar 1350:- kontant, för dessa underbara dagar på en trestjärnig campingplats; kort tar de inte emot, inte för att det inte finns rätt utrustning, utan för att ägarinna inte behärskar den (det har hänt att istället för att ta betalt har hon själv betalt sina gäster).
   Vi lämnar campingen under spänd tystnad men fastnar genast på vägen. En långtradare klarar inte att köra förbi en husvagn. Det bildas en lång kö. Alla fransmän hoppar ut ur sina bilar, skriker, viftar med armar och pekar på klockan. Någon är på väg till flygplatsen. Men vi har inte så bråttom. Anna ska åka med tåget på kvällen. Det är gott om tid. Vi svänger förbi tågstationen, kollar tiden och åker till stranden. Ola vill spendera de sista timmarna tillsammans med Anna. Vi splittar. Jag vill också vara i fred. Jag lägger mig mitt bland folket och slappnar av. Katja och Johan försvinner åt ett annat håll (de ville inte vara bland människor, säger de, fast snart kommer de tillbaks). Allt är “frid och fröjd”.
   På eftermiddagen tar vi förväl av Anna och börjar röra oss hemåt, på väg mot Sverige...

De närmaste dagarna försöker jag sova så mycket som möjligt för att slippa se det jag inte vill se. Ola och Johan kör oss omväxlande via Monaco och Italien. Ibland vaknar jag till och ser en bit av himlen och träd susa förbi. Broar och telegrafstolpar blinkar. Vid ett annat tillfälle ser jag en svart himmel full med klart lysande stjärnor. Det vinglar och gungar mjukt. Bilen darrar som ett riktig flygplan. Den åker upp och ner precis likadant. Jag lyfter på huvudet och till min förvåning ser jag en stad där nere. Dess ljus rör sig försiktigt till höger och närmar sig mer och mer. Man börjar urskilja stora hus och små gator. Men ingenstans ser jag landningsbanan. Ska vi krascha mitt i stan? Jag sätter mig upp, och kliar mig i ögonen. Vägen slingrar sig genom alperna. Stadens ljus glider sakta förbi. Nu är det bara stjärnor som finns kvar på den klara himmelen...
   I Schweiz väcks jag vid passkontrolen av tulltjänstemän som undrar om vi har något knark (stackarna, vad de längtar..). Nej säger Ola, som ser ut som en riktigt knarkare, med sitt långa, krulliga och okammade hår. Vid detta tillfälle ser vi alla ut åt det hållet. Sedan undrar de om vi har något vapen. Nej säger Ola och ler med sitt underbara leende. Tjänstemän ger inte upp. Har ni något emot om vi söker igenom bilen? undrar de. Nej, säger Ola och orkar fortfarande le. Har ni något emot om vi söker igenom bilen med hunden? De är inte kloka, säger Ola till oss och skakar på axlar. Vi går ut ur bilen. Klockan är bara halv två på natten. Det är ödsligt och tomt. De har nog tråkigt, antar jag. Ola berättar att vi befinner oss i den berömda tunnel som brann för några år sedan. Och då brändes det en massa människor till döts. Jag passar på och ta ett kort. Sedan frågar Ola om de har något emot att vi passar på och äter här? Det vet de inte vad de ska säga. Men vi plockar fram spritkök och då blir det tvärstopp. Vi får åka genast.
   I Tyskland vaknar jag igen och det är min tur att ta över. Jag börjar köra men märker snart att jag inte orkar håla ögonen öppna särskilt länge till och bli avlöst efter ett par timmar. I Sverige regnar det. Vi lämnar Katja och Johan på hans släktmöte, någonstans mitten i Sverige och snart är vi på väg hem, till Stockholm...

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
“...Det finns en annan bön som är mycket viktig och som hör ihop med den första..."Bevara mig från konsekvenserna av ovanstående bön. Amen".”

Douglas Adams “Liftarens guide till galaxen”

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .




(Copyright © Eric Sherbin)